Jag mötte henne i affären. I min jakt på avocadomötte mina ögon hennes, jag kände igen henne och hon mig.

- Hur är det? frågade jag.

-Inte så värst, svarade hon.

Den tunga vintern rann ur henne som ett vattenfall. Min tunga vinter handlade om snöskottning, brist på solljus och trötta barn. Hennes tunga vinter handlade om dödsfall i familjen två gånger inom loppet av en vecka. Cancerspöket hade tagit ännu en i hennes närhet. Första gången hon var tvungen att begrava någon var det hennes eget barn.

Hon såg så trött ur, pratade om att hon inte orkat skriva någon nota.

Jag nickade och önskade att jag kunnat krama om henne. Men det gjorde jag inte. Kände ändå att det hade betydelse att vi pratade om så en kort stund.

Vi är alla medresenärer på den här resan. Jag känner att det är livsviktigt att vi försöker se varandra,särskilt när det är mörkt. Tända alla ljus som finns. Våga fråga hur det är. Och närnågon frågar - svara som det är. Vi behöver varandra.

Det är en helt vanlig onsdag idag.

Inget särskilt har hänt. Men en massa speciella stunder har jag haft.

Vi hade workshop på jobbet - mina arbetskamrater och jag som sköter om webben. Som vanligt blev det många glada skratt och faktiskt en del gjort.

Jag trivs otroligt bra på mitt arbete! Det är stimulerande arbetsuppgifter och en väldigt go stämning. Alla förenas i arbetet för den goda arbetsmiljön -och visst finns det dagar när inget gårsom man tänkt. Men jag är oerhört priviligerad som får gåtill ett arbete där skratten ekar i korridoren.

Ett bra möte har vi haft på eftermiddagen i dotterns skola. En fin grupp människor som lyssnar och är engagerade.

En rafflande fotbollsmatch blev det. Sonen som varit förkyld är nu bättre och ska gåtill skolan igen. Nu väntar "Flamman och citronen" på TV. 

En vanlig onsdag kan vara helt underbar!