En gång i världen var jag en riktig löpare. En sån som springer flera gånger i veckan och som inte kunde vara utan det. Tidiga mornar, sena kvällar, benen bar mig hur långt som helst - och konditionen var på topp. Jag kände mig urstark.

Fortfarande är det känslan jag vill åt, att flyga fram i en vårskog full av dofter, kanske efter att vårregnet duschat luften full av syre. Blodet som pulserar genom kroppen, kinderna hettar. Jag gör det ibland - men alldeles för sällan. Kroppen är inte längre en 30-årings, benen ska nu bära en 40-taggare som älskar god mat och dryck och inte riktigt balanserar upp intaget. Fick ett ryck en marsmorgon efter att jag sett en bild på en kvinna i sina bästa år som leende flög fram i spåret. Sprang innan jobbet och njöt av den plötsliga energin. Dagen efter var jag helt matt.

Nu har jag insett att det är konditionen som behöver byggas på. Jag har fortfarande löpsuget kvar, men ska hjälpa kroppen på traven, inte stjälpa den.

Men minnena av Broloppet och Göteborgsvarvet sitter alltid på näthinnan och gör att längtan efter den urstarka 30-årskroppen skaver lite grann. 

  
Idag är det Kristi Himmelfärdsdag och regnet strilar ner utanför mitt fönster.

Inatt vaknade jag av att regnet störtademot marken. Ljudet kändes tryggt där jag låg i min varma säng. Somnade om på två sekunder.

Det finns något vilsamt i att det regnar. Marken behöver det, träden behöver det, växterna är törstiga. Jag tror att vi människor också behöver regniga dagar.

Då kan vi lugnt hasa runt i pyjamas en stund extra, dricka kaffe, ringa våra nära och kära och filosofera över livet. Sänka tempot - innan vi drar igång med inneaktiviteter. Och efter regnet - det luktar så gott! Passa på att vila dag, gör ett vilsamt städpass - och ta en extra fikapaus när du dammat av dina ytor.