Kan det vara enklare än så?

Att packa en ryggsäck med kaffe spetsat med kanel eller kardemumma, locka med sig en vän, knalla ut i den vilda vackra höstskogen.Svepa in doften av svamp, fuktiga löv, jord och träd som en hungrande hund.

Välja ut en sten som är fylld av mossa och slå ner rumpan ett tag. Hälla upp en mugg rykande kaffe och filosofera högt. Ett alldeles underbart sätt att börja en söndagsmorgon på. Gratis och lätt! Hösten ger oss chansen att varva ner efter den hektiska sommarsäsongen. Naturen liksom påminner oss om att det är dags att pausa. Nu softar vi, säger träden, för snart vill vi vila oss i vinterskrud. Det ligger nåt klokt i att följa det naturen berättar. Om vi vill lyssna förstås.

Hösten är här. Lufyen är hög och klar när jag hämtar posten. Än så länge är dagarna varma, himlen är klart blå och rönnbärsträden sprängfyllda. Att ta avsked av sommaren är aldrig enkelt - det var ju så mycket vi skulle hinna och plötsligt så finns det inte många dagar kvar att spela på.

Men hösten ger oss tröst. Jag söker mig inåt, sätter mig ner, går lite långsammare, får ro att tänka.

Nu är det tid att laga mat länge och väl, äta länge och mycket. Vi bjuder hem varann och värmer oss i stearinljusen sken. Det är höstens tröst.

Första orden ut i rymden!

Inlägg nummer ett på min egen blogg - det känns fantastiskt roligt!

Nästan lika kul som mina föräldrar tyckte att det var när jag föddes.

Den 13 februari 1970. Då var jag också nummer ett.

Sen kom två tjejer till, mina systrar, unika och kära.

Nu när jag närmar mig 40 känns livet allt större, inspirerande och komplicerat.

En gåva som jag tycker mig långsamt ha lärt mig uppskatta. Speciellt sen jag blev mamma, fru, informatör, sångerska, författare, granne, husägare, skattebetalare, röstberättigad etc etc.

En människa rymmer så många roller. Ett liv så många möjligheter.

Egentligen är min enda önskan att få fortsätta lära mig om livet. Få leva det varje dag.

Med min familj och alla mina vänner. I sångens glödande kraft. Då är jag lycklig.